Prolog

Sitter hemma vid köksbordet i Uppsala och jag känner redan av havets rörelser, fast i magen. Att börja laga mat känns föga lockande. 

Sneglar på den lilla hög med kläder som jag ska ta med mig – underkläder, varm tröja, vantar, mössa, långkalsonger, gummistövlar och skor lämpade för mastklättring. Det känns som lite, men jag ska tydligen få arbetskläder på plats. Friskintyg för sjöfart tillsammans med skattebevis ligger framme, kameran likaså. Några få hygienartiklar (tandborste, tandkräm, schampotvål och deo), sjösjukeförebyggandepreparat och plåster. 

Har jag glömt något? All vett och sans kanske...

Jag har länge, kanske till och med alltid, velat testa på livet som sjöman. För tillfället har den drömmen bara sträckt sig så långt som till några färjeturer och en segelbåt i lägenhetsfönstret.

 

Men så i somras blev längtan för stor och helt plötsligt stod jag med telefonen i handen. 

- Det enda vi kräver är att du är 18 år, fullt frisk och inte rädd för höjder.

Det kan vara första gången jag har haft alla rätt. 

Det jag inte sa till mannen i andra änden var att jag lätt kan bli sjösjuk. Faktum är att som liten spydde jag bara av att åka bil, men det hindrade inte min familj från att ta en bussresa ner till det som då hette Jugoslavien, exakt var vi var minns jag inte. Däremot kommer jag mycket väl i håg att resan för min del huvudsakligen bestod i att sova neddrogad med åksjuketabletter eller sitta med en påse framför ansiktet. 

Visst har jag blivit en bättre resekamrat sen dess, men det har sagts mig att Östersjön ska vara ett rätt bråkigt hav att segla. Vad har jag gett mig in på?