Min historia tillsammans med briggen Gerda börjar egentligen inte med mig, utan den går längre tillbaka än mina 27 år sträcker sig. Det var min gamle far så snäll att upplysa om när jag berättade att jag skulle bli jungman på Gerda. Han var inte alls vidare förvånad över mitt kommande sjömansäventyr.
– Visste du att den gamla briggen Gerda hade sin hemmahamn i Pataholm? sa han.
Klart jag visste! Som journalist är research är a och o och visst var det kul att briggen hade legat i den hamn som min släkt kommer ifrån.
– Mina morbröder var vänner till den gamle kaptenen Pehr Ohlsson och jag kände hans son Martin Ohlsson, fortsatte han.
– Morbror Nisse och de andra åkte säkert med Gerda någon gång. Vi har en tavla hemma på Gerda som Martin Ohlsson har målat.
– Va? sa jag.
Jag visste att jag har sjömansblod i ådrorna, på alla håll och kanter, men att jag inte var den första i släkten att borda den vackra två mastaren, hade jag inte en aning om. Det kändes nästan lite nesligt. Här går man runt och tror att man är påhittig och lite av en upptäckare, sen så visar det sig att man bara följer en redan välbesökt farled.
Vilket antiklimax!
Men ett är dock säkert – om jag inte packar klart snart, kommer det inte att bli någon fortsättning på min historia om Gerda...
(För övrigt är det lite oklart om jag kommer kunna uppdatera den här bloggen under resans gång, det beror på uppkopplingen helt enkelt...)
kl. 21.47
Så var man obefaren jungman. Det tog mig bara en timme och tio minuter med tåg och så en promenad på 2,5 kilometer, för att få komma hit, men nu äntligen! Kalla mig jungman Bruze!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. När jag först såg briggens mastar torna upp sig bakom en krök, pirrade det rejält i maggropen. Väl framme möttes jag av tre unga män. Efter en snabb rundtur på båten, åkte vi till Länsmuséet och tittade på olika utställningar, bland annt en om sjöfartslivet. Herrarna började snart diskutera Gerads ändalykt, som tydligen inte ser ut som orginalets. En smått märklig diskussion, hade det varit en människa. Men jag måste säga att deras kunskap om båtar (trots deras ringa ålder) verkligen imponerar!
Något annat som jag ganska snart har blivit varse om är att skägg och skepp hör ihop, är du man ska du ha någon slags ansiktsbeklädnad. Vad som gäller om du är tjej återstår att se – än så länge är jag den enda på båten.
Väl ombord igen, efter ett snabbt stopp för att fylla på förråden, blev jag satt på att hacka sallad. Därefter blev det mat (spaghetti carbonara) följt av brödbak och snabblektioner i hur man fäster fast rep i naglar (inte på fingrarna...) och vilka naglar som kallas för "brassar". Det är rena grekiskan för mig, men jag hoppas att det klarnar så småningom.
Precis nu ligger jag i min koj och kollar på Gudarna måste vara tokiga och smuttar på en öl. Sakta men säkert trillar det in fler skäggbeprydda besättningsmän och i morgon bär det av på en femtimmarstur. Då får vi se om virket håller (det vill säga mitt virke, Gerda ser mer än sjöduglig ut).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar