Kap 4

kl 17.00

Nu ömmar det i händerna. Och i benen. Och i rumpan. Och i ryggen. Tredje dagen som jungman och DET KÄNNS kan jag säga.

Men innan jag fortsätter tänker jag backa lite, ett dygn ungefär.

I går hade vi nämligen en rätt tråkig segling, det var visserligen soligt men alldeles för lite vind. Vi kom nog inte upp i mer än ett par knop, så det blev mest till att sitta och titta, eller ligga och vila på väl vald plats. Däremot bjöd kvällen på en massa trevligheter – grillat, öl och filmkväll. Kapten och styrman gjorde oss sällskap när vi tittade på S/S Martha, en dansk film om ett gammalt lastfartyg som är förvånansvärt underhållande.

I dag var nog merparten av besättningen lite tröttare än vanligt. Backis (den ur besättningen som ska hjälpa kocken under en hel dag) fick stå för sitt ord och ackompanjerade andra purrningen (väckningen) med grytlock och rörblåsning. Därefter följde (i sedvanlig ordning) frukost, städning och så var det dags för en ny tur. Samma tråkiga oblåsiga väder, men lite roligare ändå, i alla fall för mig nu när jag vet lite mer vad som ska göras (även om jag fortfarande är rätt jäkla vilse bland alla tampar och naglar).

MEN jag kan nu stolt kungöra att jag har fått mina första ordentliga valkar i händerna. Dessutom har min kropp beprytts av diverse prickar, det vill säga fräknar, blåmärken och smuts.

Den här dagen har också bestått av lite extra undervisning i hur man beslår segel. Det är faktiskt rätt jobbigt att stå däruppe på inte mer än ett rep, lutad över masten och slita i en tung segelduk som ska bindas ihop med ett mindre rep. Att behöva inleda detta arbete med att behöva klättra på en lite bättre version av en repstege över 20 meter upp i luften för att komma upp dit... Snacka om träning!

Sen är jag väldigt nöjd med matrutinerna. Jag har ju alltid varit en rätt hungrig person, men attan vad sjön suger – man blir hungrig som en varg. Som tur väl är kör man med mina redan väl inarbetade runtiner och äter ungefär varannan, var tredje timme, men likväl hinner man bli hungrig däremellan.

Summa summarum: När den här resan är över kommer jag troligtvis att komma hem blåslagen, fräknig och med ytterligare några kilo på kroppen, men med ack så starka armar och händer och så det bästa av allt – en riktigt tajt rumpa.

(Följande stilstudie i mastklättring är fotad av Karl-Oskar Momark.)

På väg upp i fockmasten.

Alex och Jenny i storröjeln.