Kap 2

kl 17.22

Sitter nere i skansen (nej det är inte djurparken, har jag förstått, utan stället där besättningens kojer finns, det vill säga där vi sover). Ansiktet hettar och håret har minst sagt sett bättre dagar, men min dag hade knappast kunnat vara mer perfekt. Nattens sömn var däremot halvdan.

Min koj är en överslaf och har väldigt lågt i tak. För att göra det hela ytterligare lite trängre har den dessutom rejäla bjälkar som gör att jag allt som oftast slår i huvudet. När det är sovdags drar man för två draperier och det tog ett tag för mig att förstå deras funktion. Att stänga ute ljuset är givet, men snart upptäkte jag också att deras tjocklek dämpade ljud utifrån OCH gjorde det lite varmare. Tyvärr lite för varmt, så natten bestod mest av att svettas och att slå i huvudet i bjälken ovanför så fort jag försökte vända mig.

Väckning skedde klockan kvart i sju. Därefter fick vi 45 minuter på oss att städa hela båten innan de serverades frukost klockan halv åtta. Strax innan nio började gästerna komma ombord och sen var det full fart ut till Iggegrund. Och när jag säger fullt fart så menar jag det verkligen! Det var en perfekt dag med både vind och sol och med merparten av alla segel uppe kom vi upp i över nio knop när det gick som snabbast.

Ser ni rånen högst uppe? Där var jag i dag!

Mina sysslor har mest bestått i att hjälpa till att hissa segel (givetvis under så kallad shantiesång, bland annat den här låten – givetvis framförd utan instrument).

Sen har jag varit utkik och spanat efter andra båtar, "slå glas" i klockan och styrt skeppet, som låter ungefär så här:

– Vilken kurs?

– 2 1 0, säger den som styr.

– 2 1 0, säger den som ska byta av och fortsätter

– Kapten, kan jag förfånga på 2 1 0?

– Ja, säger troligtvis kapten.

Först då får man ta över rodret.

Rena grekiskan som sagt och då har jag inte ens nämnt namnen på alla tampar, knopar och koffertnaglar....

Men en sak är förbannat säker, jag är så jäkla biten! När vi var på väg hem idag så kunde jag inte sluta le för jag visste att jag skulle få komma ut igen. Och sen när jag fick klätrra allra högst upp i stormasten... Mamma, jag är hemskt ledsen men det är INTE sista gången jag är däruppe!

Nu är det filmkväll som gäller och i natt kommer jag garanterat att gå i deck och sova som en sjöman fylld med rom (fast här är det mest öl som gäller).

Jens håller utkik