Sista dagen på Gerda och jag är Backis. Eftersom jag inte är fullt arbetsför gick jag upp lite tidigare än vad som egentligen krävs, bara så att jag skulle hinna baka scones till de andra i besättningen. Jag tror faktiskt att det hjälpte för alla var hemskt hjälpsamma senare under dagen. Jag fick till och med Kapten att hugga i och göra lite Backis-sysslor, han som aldrig någonsin varit Backis förr. Det gjorde säkert honom bara gott.
Det tråkiga med hela den här Backis-biten är att man missar så mycket som händer under seglingen och den här dagen var verkligen något extra, har jag fått höra. Sista turen som det var på ingen vet hur länge, så brassades det på lite extra. Fulla segel (alla 15 stycken!) och vädergudarna var verkligen på vår sida. Det blåste så pass att vi till och med kunde göra en stagvändning, det vill säga vända Gerda enbart med hjälp av vinden (och hårt arbetande sjömän och -kvinnor). Men detta är alltså bara vad jag har hört. Själv stod jag mest i disken och svettades, eller haltade upp och ner för lejdarna (även kallade trappor) för att göra i ordning eller plocka undan efter alla middagar och fikor. Eftersom det dessutom var sista dagen skulle vi i besättningen ha brakmiddag på kvällen för att äta upp all mat, men den skulle serveras först vid klockan sju, en hel timme senare än vi brukar äta middag. Därför blev det inte bara tre-fika utan också fyra-fläsk. Som sagt, man blir hungrig på sjön...
Först vid halv tio på kvällen var jag klar med all disk och nu låter det här kanske som världens mest pissiga jobb att ha, och det är kanske så också, i alla fall på en båt, men det gör ändå inget för man vet att de andra jungmännen får göra samma sak.
Det märkliga är att man plötsligt helt förlorar sin identitet och blir bara"Backis" med hela besättningen.
– Var är Backis?
– Backis! Var är smöret?
– Det där ska Backis göra.
Som Backis ska man också hissa och hala flaggan vid solens uppgång (alternativt klockan åtta på morgonen) och nedgång. Tyvärr glömdes detta bort under festmåltiden, men jag blev snart påmind om denna syssla under en av kvällens många historier. Så jag och den ena kocken fick smita ut för att rätta till felet. När vi kom tillbaka fick jag en förmanande blick av Styrman, men kvällens uppslupna anda verkade ha en positiv inverkan även på honom och med ett leende lät han mitt misstag passera. Phew!
Här är förresten en av många shanties och sånger som sjöngs under kvällen, Johnny leave her á la 70-tal.
Visst är det så att man får tårar i ögonen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar