Epilog

Hemma igen.  I lägenheten. I staden. I verkligheten. Och vilken färglös verklighet det är...

Jag saknar vinden, jag saknar dofterna, jag saknar folket och jag saknar känslan av frihet som man så snabbt vänjer sig vid, trots att jag i stort sett har åkt samma rutt varje dag. Själva vetskapen om att man KAN åka vart man vill OM man verkligen vill räcker på något sätt.

Så här i efterhand kan jag konstatera att;

1. en vecka var långt ifrån tillräckligt för att stilla mina sjökvinnedrömmar. Faktum är att det är livsfarligt att prova på sjömanslivet, för har du väl har mönstrat på är du fast. 

2. även min klocka verkar ha njutit så pass mycket av livet på sjön att den nu, efter hemkomsten, har tappat livsgnistan och slutat att gå. (Kanske var det en önskan om att få dö lycklig som gjorde att den slängde sig hejdlöst ut från övre märsen när jag och Båsen skulle beslå seglen. Men som tur väl var, för mig och och alla potentiella måltavlor till passagerare 20 meter nedanför, så fastnade den i det undre märsseglet.)

3. ett öppet kontorslandskap är inte alls öppet utan snarare väldigt mycket stängt. Kan inte någon öppna ett fönster??

4. jag är Båsen evigt tacksam för att jag fick en klump bivax och tjära med mig hem som jag kan ha att sniffa på när längtan blir för stor.

5. knopkunskaperna (de få jag lyckades förvärva under veckan) sitter fortfarande, och jag ska göra mitt bästa för inte glömma dem, inte ens smugglarknopen a.k.a knarkarknopen.

6. det tar ett tag för en blåslagen svanskota att läka.

7. att sjöfolk är trevligt folk!

8. blir det Liverpool 2010 så ska jag med (och jag kan stolt meddela att jag är välkommen tillbaka både enligt Kapten OCH Styrman. Nu har jag ju trots allt lite sjövana, med betoning på lite...).

9. en vecka på en brigg gör ingen havsfru, för även om jag kan förbannat mycket mer nu än när jag åkte, har jag fortfarade ingen som helst koll (och det står jag för!).

10. resan var värd vartenda blåmärke.

plus en hel dröse till på ändalykten...

Kap 6

Sista dagen på Gerda och jag är Backis. Eftersom jag inte är fullt arbetsför gick jag upp lite tidigare än vad som egentligen krävs, bara så att jag skulle hinna baka scones till de andra i besättningen. Jag tror faktiskt att det hjälpte för alla var hemskt hjälpsamma senare under dagen. Jag fick till och med Kapten att hugga i och göra lite Backis-sysslor, han som aldrig någonsin varit Backis förr. Det gjorde säkert honom bara gott.

Det tråkiga med hela den här Backis-biten är att man missar så mycket som händer under seglingen och den här dagen var verkligen något extra, har jag fått höra. Sista turen som det var på ingen vet hur länge, så brassades det på lite extra. Fulla segel (alla 15 stycken!) och vädergudarna var verkligen på vår sida. Det blåste så pass att vi till och med kunde göra en stagvändning, det vill säga vända Gerda enbart med hjälp av vinden (och hårt arbetande sjömän och -kvinnor). Men detta är alltså bara vad jag har hört. Själv stod jag mest i disken och svettades, eller haltade upp och ner för lejdarna (även kallade trappor) för att göra i ordning eller plocka undan efter alla middagar och fikor. Eftersom det dessutom var sista dagen skulle vi i besättningen ha brakmiddag på kvällen för att äta upp all mat, men den skulle serveras först vid klockan sju, en hel timme senare än vi brukar äta middag. Därför blev det inte bara tre-fika utan också fyra-fläsk. Som sagt, man blir hungrig på sjön...

Först vid halv tio på kvällen var jag klar med all disk och nu låter det här kanske som världens mest pissiga jobb att ha, och det är kanske så också, i alla fall på en båt, men det gör ändå inget för man vet att de andra jungmännen får göra samma sak.

Det märkliga är att man plötsligt helt förlorar sin identitet och blir bara"Backis" med hela besättningen.

– Var är Backis?

– Backis! Var är smöret?

– Det där ska Backis göra.

Som Backis ska man också hissa och hala flaggan vid solens uppgång (alternativt klockan åtta på morgonen) och nedgång. Tyvärr glömdes detta bort under festmåltiden, men jag blev snart påmind om denna syssla under en av kvällens många historier. Så jag och den ena kocken fick smita ut för att rätta till felet. När vi kom tillbaka fick jag en förmanande blick av Styrman, men kvällens uppslupna anda verkade ha en positiv inverkan även på honom och med ett leende lät han mitt misstag passera. Phew!

Här är förresten en av många shanties och sånger som sjöngs under kvällen, Johnny leave her á la 70-tal.

Visst är det så att man får tårar i ögonen?

Lite fler bilder

Båsen Magnus och Jocke

Gerda Gansters – Jenny och Robin

Kompisar – Kalle och Lisa

Gympadojor, gummistövlar och högklackat?

Utkikspost på backen – Rickard

Dagens Backis – Li

Mjuk och ond – Lisa

Jonas och kapten Olle 

Drag under galoscherna – Jocke och Kalle

Fullt fart med Puffen! 

Arbetsfördelning?

Tyskarna på kajen

Kap 5

Bilden av en nedbruten sjöman? (Gabbe får illustrera, men det hade lika gärna kunnat vara jag...)

kl 19.16

Drömmen om den tajta rumpan gick upp i rök. Under en stenhård man mot man-fotbollsmatch försvann marken under mina fötter för att i nästa sekund rusa mot min intet ont anande svanskota. Vilket resultat det blev i matchen är fortfarande oklart, men på mina skinkor står det i alla fall 0 - 0 , skrivet i smärtande blått. Så i dag har jag inte varit mycket till jungman utan mest haltat omkring och kvajlat rep (alltså samlat ihop repet till buntar och det, mina vänner, måste göras motsols) och sett med avund hur de andra har klättrat i masterna.

Men innan matchen slog jag Gerdas rekord i korthusbyggande. Sju hela våningar minsann!

I övrigt var dagens väder lika tråkigt som gårdagens, bara lite kallare. I kväll väntar Yrrol och i morgon är det jag som är Backis och därmed kockarnas och alla andras slav. Brokeback Backis....

El kortohuso gigante!

Kap 4

kl 17.00

Nu ömmar det i händerna. Och i benen. Och i rumpan. Och i ryggen. Tredje dagen som jungman och DET KÄNNS kan jag säga.

Men innan jag fortsätter tänker jag backa lite, ett dygn ungefär.

I går hade vi nämligen en rätt tråkig segling, det var visserligen soligt men alldeles för lite vind. Vi kom nog inte upp i mer än ett par knop, så det blev mest till att sitta och titta, eller ligga och vila på väl vald plats. Däremot bjöd kvällen på en massa trevligheter – grillat, öl och filmkväll. Kapten och styrman gjorde oss sällskap när vi tittade på S/S Martha, en dansk film om ett gammalt lastfartyg som är förvånansvärt underhållande.

I dag var nog merparten av besättningen lite tröttare än vanligt. Backis (den ur besättningen som ska hjälpa kocken under en hel dag) fick stå för sitt ord och ackompanjerade andra purrningen (väckningen) med grytlock och rörblåsning. Därefter följde (i sedvanlig ordning) frukost, städning och så var det dags för en ny tur. Samma tråkiga oblåsiga väder, men lite roligare ändå, i alla fall för mig nu när jag vet lite mer vad som ska göras (även om jag fortfarande är rätt jäkla vilse bland alla tampar och naglar).

MEN jag kan nu stolt kungöra att jag har fått mina första ordentliga valkar i händerna. Dessutom har min kropp beprytts av diverse prickar, det vill säga fräknar, blåmärken och smuts.

Den här dagen har också bestått av lite extra undervisning i hur man beslår segel. Det är faktiskt rätt jobbigt att stå däruppe på inte mer än ett rep, lutad över masten och slita i en tung segelduk som ska bindas ihop med ett mindre rep. Att behöva inleda detta arbete med att behöva klättra på en lite bättre version av en repstege över 20 meter upp i luften för att komma upp dit... Snacka om träning!

Sen är jag väldigt nöjd med matrutinerna. Jag har ju alltid varit en rätt hungrig person, men attan vad sjön suger – man blir hungrig som en varg. Som tur väl är kör man med mina redan väl inarbetade runtiner och äter ungefär varannan, var tredje timme, men likväl hinner man bli hungrig däremellan.

Summa summarum: När den här resan är över kommer jag troligtvis att komma hem blåslagen, fräknig och med ytterligare några kilo på kroppen, men med ack så starka armar och händer och så det bästa av allt – en riktigt tajt rumpa.

(Följande stilstudie i mastklättring är fotad av Karl-Oskar Momark.)

På väg upp i fockmasten.

Alex och Jenny i storröjeln.

Kap 3...

 ...har på grund av gott väder, god mat och god öl ersatts av enbart bilder.

Lite bilder

Naglarna. Det svåra är att veta vilken som går vart.

Min koj, högst upp till höger.

Några av de skäggiga besättningsmedlemmarna.

Tony i byssan.

Snack i aktern. Styrman Lasse, undertecknad och Kalle.

Jocke testar nya sätt att använda gitarren.

Kapten Olle och Jens vid rodret.

Kap 2

kl 17.22

Sitter nere i skansen (nej det är inte djurparken, har jag förstått, utan stället där besättningens kojer finns, det vill säga där vi sover). Ansiktet hettar och håret har minst sagt sett bättre dagar, men min dag hade knappast kunnat vara mer perfekt. Nattens sömn var däremot halvdan.

Min koj är en överslaf och har väldigt lågt i tak. För att göra det hela ytterligare lite trängre har den dessutom rejäla bjälkar som gör att jag allt som oftast slår i huvudet. När det är sovdags drar man för två draperier och det tog ett tag för mig att förstå deras funktion. Att stänga ute ljuset är givet, men snart upptäkte jag också att deras tjocklek dämpade ljud utifrån OCH gjorde det lite varmare. Tyvärr lite för varmt, så natten bestod mest av att svettas och att slå i huvudet i bjälken ovanför så fort jag försökte vända mig.

Väckning skedde klockan kvart i sju. Därefter fick vi 45 minuter på oss att städa hela båten innan de serverades frukost klockan halv åtta. Strax innan nio började gästerna komma ombord och sen var det full fart ut till Iggegrund. Och när jag säger fullt fart så menar jag det verkligen! Det var en perfekt dag med både vind och sol och med merparten av alla segel uppe kom vi upp i över nio knop när det gick som snabbast.

Ser ni rånen högst uppe? Där var jag i dag!

Mina sysslor har mest bestått i att hjälpa till att hissa segel (givetvis under så kallad shantiesång, bland annat den här låten – givetvis framförd utan instrument).

Sen har jag varit utkik och spanat efter andra båtar, "slå glas" i klockan och styrt skeppet, som låter ungefär så här:

– Vilken kurs?

– 2 1 0, säger den som styr.

– 2 1 0, säger den som ska byta av och fortsätter

– Kapten, kan jag förfånga på 2 1 0?

– Ja, säger troligtvis kapten.

Först då får man ta över rodret.

Rena grekiskan som sagt och då har jag inte ens nämnt namnen på alla tampar, knopar och koffertnaglar....

Men en sak är förbannat säker, jag är så jäkla biten! När vi var på väg hem idag så kunde jag inte sluta le för jag visste att jag skulle få komma ut igen. Och sen när jag fick klätrra allra högst upp i stormasten... Mamma, jag är hemskt ledsen men det är INTE sista gången jag är däruppe!

Nu är det filmkväll som gäller och i natt kommer jag garanterat att gå i deck och sova som en sjöman fylld med rom (fast här är det mest öl som gäller).

Jens håller utkik

Kap 1

kl. 09.58

Min historia tillsammans med briggen Gerda börjar egentligen inte med mig, utan den går längre tillbaka än mina 27 år sträcker sig. Det var min gamle far så snäll att upplysa om när jag berättade att jag skulle bli jungman på Gerda. Han var inte alls vidare förvånad över mitt kommande sjömansäventyr.

– Visste du att den gamla briggen Gerda hade sin hemmahamn i Pataholm? sa han.

Klart jag visste! Som journalist är research är a och o och visst var det kul att briggen hade legat i den hamn som min släkt kommer ifrån.

– Mina morbröder var vänner till den gamle kaptenen Pehr Ohlsson och jag kände hans son Martin Ohlsson, fortsatte han.

– Morbror Nisse och de andra åkte säkert med Gerda någon gång. Vi har en tavla hemma på Gerda som Martin Ohlsson har målat.

– Va? sa jag.

Jag visste att jag har sjömansblod i ådrorna, på alla håll och kanter, men att jag inte var den första i släkten att borda den vackra två mastaren, hade jag inte en aning om. Det kändes nästan lite nesligt. Här går man runt och tror att man är påhittig och lite av en upptäckare, sen så visar det sig att man bara följer en redan välbesökt farled.

Vilket antiklimax!

Men ett är dock säkert – om jag inte packar klart snart, kommer det inte att bli någon fortsättning på min historia om Gerda...

(För övrigt är det lite oklart om jag kommer kunna uppdatera den här bloggen under resans gång, det beror på uppkopplingen helt enkelt...)

kl. 21.47

Så var man obefaren jungman. Det tog mig bara en timme och tio minuter med tåg och så en promenad på 2,5 kilometer, för att få komma hit, men nu äntligen! Kalla mig jungman Bruze!

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. När jag först såg briggens mastar torna upp sig bakom en krök, pirrade det rejält i maggropen. Väl framme möttes jag av tre unga män. Efter en snabb rundtur på båten, åkte vi till Länsmuséet och tittade på olika utställningar, bland annt en om sjöfartslivet. Herrarna började snart diskutera Gerads ändalykt, som tydligen inte ser ut som orginalets. En smått märklig diskussion, hade det varit en människa. Men jag måste säga att deras kunskap om båtar (trots deras ringa ålder) verkligen imponerar!

Något annat som jag ganska snart har blivit varse om är att skägg och skepp hör ihop, är du man ska du ha någon slags ansiktsbeklädnad. Vad som gäller om du är tjej återstår att se – än så länge är jag den enda på båten.

Väl ombord igen, efter ett snabbt stopp för att fylla på förråden, blev jag satt på att hacka sallad. Därefter blev det mat (spaghetti carbonara) följt av brödbak och snabblektioner i hur man fäster fast rep i naglar (inte på fingrarna...) och vilka naglar som kallas för "brassar". Det är rena grekiskan för mig, men jag hoppas att det klarnar så småningom.

Precis nu ligger jag i min koj och kollar på Gudarna måste vara tokiga och smuttar på en öl. Sakta men säkert trillar det in fler skäggbeprydda besättningsmän och i morgon bär det av på en femtimmarstur. Då får vi se om virket håller (det vill säga mitt virke, Gerda ser mer än sjöduglig ut).

Prolog

Sitter hemma vid köksbordet i Uppsala och jag känner redan av havets rörelser, fast i magen. Att börja laga mat känns föga lockande. 

Sneglar på den lilla hög med kläder som jag ska ta med mig – underkläder, varm tröja, vantar, mössa, långkalsonger, gummistövlar och skor lämpade för mastklättring. Det känns som lite, men jag ska tydligen få arbetskläder på plats. Friskintyg för sjöfart tillsammans med skattebevis ligger framme, kameran likaså. Några få hygienartiklar (tandborste, tandkräm, schampotvål och deo), sjösjukeförebyggandepreparat och plåster. 

Har jag glömt något? All vett och sans kanske...

Jag har länge, kanske till och med alltid, velat testa på livet som sjöman. För tillfället har den drömmen bara sträckt sig så långt som till några färjeturer och en segelbåt i lägenhetsfönstret.

 

Men så i somras blev längtan för stor och helt plötsligt stod jag med telefonen i handen. 

- Det enda vi kräver är att du är 18 år, fullt frisk och inte rädd för höjder.

Det kan vara första gången jag har haft alla rätt. 

Det jag inte sa till mannen i andra änden var att jag lätt kan bli sjösjuk. Faktum är att som liten spydde jag bara av att åka bil, men det hindrade inte min familj från att ta en bussresa ner till det som då hette Jugoslavien, exakt var vi var minns jag inte. Däremot kommer jag mycket väl i håg att resan för min del huvudsakligen bestod i att sova neddrogad med åksjuketabletter eller sitta med en påse framför ansiktet. 

Visst har jag blivit en bättre resekamrat sen dess, men det har sagts mig att Östersjön ska vara ett rätt bråkigt hav att segla. Vad har jag gett mig in på?